Om du precis som jag följer Martin Mutumba på twitter och fascineras av hans alldeles egna språk tänkte jag här bjuda på en liten dikt. Detta är Martin Mutumbas tolkning av Karin Boyes "Ja visst gör det ont":
A visst gör d ont när knoppar brister.
Wafö skulle annars våren tveka?
Wafö skulle all vår heta längtan
bindas i d frusna bitterbleka?
Höljet vah ju knoppen hela vintern.
Va ere för nytt, såm tär å spränger?
A visst gör d ont när knoppar brister,
ont för d såm växer
å d såm stänger.
A nog ere svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt dåm hänger,
klamrar sej vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dåm neråt, hur dåm klänger.
Svårt att vara oviss, rädd å delad,
svårt att kenna djupet dra å kalla,
endå sitta kvar å barah darra -
svårt att vilja stanna
å vilja falla.
Då, när d e värst å inget jelper,
Brister såm i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla lengre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att dåm skrämdes av d nya
glömmer att dåm ängslades för färden -
kenner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
såm skapar världen.
Cred till Mutumbalizer, nu kan alla skriva som M9!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar