Jag minns hur du satte punkt för derbyt mot ÖIS 2005, när du chippade bollen över Dick Last och fastställde slutresultatet 3-0. Jag minns när du avgjorde derbyt mot Gais 2009 med matchens sista spark, och jag minns när du på egen hand besegrade Häcken på den fruktansvärda fotbollsarenan Rambergsvallen genom ett hattrick säsongen 2010.
Se målen från Häcken-matchen här.
Jag minns skatteskandalen, hur du fick skämmas och blev hånad, hur jag än en gång led med dig. Peter Ijeh var borta sedan längesedan och Mats Persson hamnade där han hörde hemma, bakom lås och bom. Men du var en av oss, och jag är så jävla glad över att skiten blev utredd och du fortfarande var en av oss.
Jag minns beskedet som kom förra hösten, ett besked jag trots allt var rätt så beredd på. Efter 200 allsvenska matcher fick du reda på att det var slut. Trots att jag var beredd på det så kändes det förjävligt, för du är och förblir så mycket mer än bara en blåvit spelare. Du är en karaktär och en förebild, en hjälte och en helt jävla unik människa.
Jag älskade, och jag kan bara tänka mig hur motståndarfansen hatade, hur du kunde skälla, grina och svina. Om du under någon match underpresterade men sedan blev tilldelad ett gult kort, då visste jag att nu jävlar är han grinig, nu är han på gång! Många spelare hamnar ur balans när de blir griniga, men du är precis tvärtom. Det är som att du drivs av att grina, och jag kan inte annat än älska den egenskapen. Jag vet att många hatar dig för det, och bara för en sådan sak älskar jag dig ännu mer.
Jag minns din allra sista match i den blåvita tröjan, nummer 201 närmare bestämt. Hela matchen var tillägnad dig, vi sjöng ditt namn i 90 minuter plus tillägg, och du tackade oss genom att smeka in en alldeles underbar frispark. Du visade att du minsann fortfarande höll, och även om jag någonstans hoppades att Håkan skulle ändra sig så är jag otroligt glad över att du fick ett så värdigt avslut. Det var du verkligen värd, betydligt mer än det sätt du fick reda på av klubbledningen att du inte längre hade någon framtid hos oss.
Imorgon kommer jag att ställas inför ett dilemma, du kommer att stå på andra sidan. Du kommer att gnälla på domaren och grina utav bara fan, och troligtvis sätter du även en straff, och möjligen något mål där du bryter in från kanten och placerar bollen i något utav målets nedre hörn. Oavsett så kommer jag att fortsätta älska dig, så som många andra bredvid mig kommer att göra. Du förtjänar att bli hyllad även imorgon och varje gång i framtiden du sätter din fot på Gamla Ullevi.
Tack för allt Stefan Selakovic, och välkommen hem!
För mig kommer du alltid att vara en av oss!
