Aldrig mer

Mitt fotbollshjärta blöder. Ingen människa ska behöva dö för att han eller hon går på fotboll. Jag känner en sådan enorm sorg och uppgivenhet, och jag har som så många andra idag så extremt svårt att finna orden.

Blåvitt premiärspelar mot AIK imorgon, något som varit det enda jag tänkt på i flera veckors tid nu. Varit så jävla taggad, varit så jäkla glad och upprymd över att Allsvenskan, det bästa jag vet, äntligen drar igång igen.
Nu känner jag bara tomhet, förväntan har ersatts av ett hål i mitt hjärta. En kille som älskade sitt lag lika mycket som jag älskar mitt miste idag livet. Hur fan skulle jag kunna sitta och peppa mig inför morgondagen, när han aldrig mer får uppleva en morgondag? Aldrig mer får återse sin familj?

Men svensk supporterkultur är inte bara hat och våld, det är framför allt en positiv kraft som enar människor. Förra säsongen såg vi hur vi enades över lagtillhörigheterna då vi tillsammans kämpade för bevarandet av 51%-regeln. Vi stöttade alla AIK i den svåra tid då Ivan Turina gick bort.

Vi kan göra det igen. Jag ser på twitter och i mitt Facebook-flöde hur supportrar från alla Sveriges lag stöttar Djurgården idag. Jag ser hur halsduk efter halsduk av olika färger pryder staketet utanför Stockholms Stadion. Vi tänker på er och vi lider med er idag, det är en Djurgårdare, en fotbollssupporter och inte minst en medmänniska som gått bort.

I allt detta elände måste vi se till att vända det här till något gott. Vi måste visa vilken positiv kraft vi kan vara när vi enas. Vi måste göra det för sporten vi älskar, för vår kultur men framför allt för Djurgårdssupportern. Ingen människa ska någonsin mer behöva dö på grund av sitt fotbollslag. Inget mer meningslöst våld.

Vila i frid, supporterbroder.

(bild från Supporterklubben Änglarnas Facebooksida)